Ett sånt där inlägg som säger allt till endel och absolut ingenting till andra så om du inte tror att du kommer förstå/orkar lägga energi på att klura ut det så sluta läsa nu..
Vad som brukade vara nära är långt bort och det som brukade vara självklart känns nu avlägset. Jag känner mig ensam fast ändå inte, dom som verkligen bryr sig hör av sig med små uppmuntrande sms eller samtal och försöker verkigen göra vad dom kan för att jag ska orka ta mig igenom ett par dagars helvete. Jag sänder stoora kramar till dig borta på cypern, du är guld värd <3! Alla ni andra också.. Tack! Jag är ändå orolig som få men jag tror att jag har hittat en väg nu. Eller, jag hoppas iallafall. Mina sista veckor i England ska bli bra, jag tänker festa och umgås med så mycket folk jag bara kan och utnyttja tiden så bra som det går. Nu är det bara 4 veckor kvar =/ Folk kan tro vad dom vill men helvete va ja kommer sakna detta stället...
Barnen, staden, familjen, kompisarna, festerna (tro de eller ej!), rygbypojkarna, pappans kommentarer i soffan på kvällarna, mina vin-ost kvällar med mamman, pratet med mammorna vid skolan... Klubbarna, promenaderna, landskapet, språket (dialekterna! <3), shottarna, jordgubbarna (haha! :D) och allt annat underbart.. Söndags utflykterna, stranden, mitt BERG! och mitt pilträd. Jag kommer sakna allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar